stoltmati sörmland

Solrosor, samarbete, styrka

Väg 223, eller solrosvägen som slingrar sig genom det sörmländska landskapet mellan Nyköping i söder och Mariefred i norr , är en resa värd.

Här öppnar sig vackra vyer med böljande åkrar, skog, hagar med betande djur och flera sjöar, knappt en timme från Stockholm.

Ett tjugotal skyltar längs vägen visar att här finns en plats att besöka. Det är butiker, caféer, hantverksbodar, verkstäder, gallerier och pensionat som alla drivs av kvinnor.

Det är dessa kvinnor som för drygt 7 år sedan har inspirerat mig till att våga kasta loss från en fast anställning och öppna Runnvikens Pensionat & Rekreation.

Jag är glad och tacksam att jag vågade ta steget och att jag med hjälp och stöd av min familj och duktiga medarbetare har lyckats. Min ambition har hela tiden varit att skapa en plats där människor ska trivas, må bra och njuta av det goda livet.

Solrosen som symbol både lyser i landskapet och speglar kraft och styrka. Precis som medlemmarna i föreningen Väg223 är starka, driftiga och innovativa.

Vi är varandras ambassadörer och genom samarbetet är vi starka i vår marknadsföring. Tillsammans gör vi Väg 223 till ett annorlunda utflyktsmål.

Våra besökare kan både uppleva vacker natur, besöka historiska platser, se och köpa genuint hantverk och konst och får uppleva sörmländsk kultur genom att besöka oss och se hur vi lever.

Fyra gånger om året anordnar vi gemensamma evenemang då så många företag som möjligt deltar. Det är Våröppningen i början av maj, Fruntimmersveckan i juli, Ljus & Mys i gårdar och hus längs Väg223 i början av november och vår gemensamma Julmarknad i advent. http://www.vag223.se

Så håll utkik efter solrosor…

Ett träds historia

Under min barndom hade vi ett antal aprikosträd som växte i spaljé mot en södervägg vid stallet. På somrarna kunde vi njuta av färska aprikoser, gjorde aprikosmarmelad ”Marillenmarmelade” och härliga ”Marillenknödel”.

För många år sedan köpte jag ett aprikosträd när jag var på besök hemma i Österrike, beskar det, så det fick plats i min resväska och tog det med mig hem till Sverige.

Vi planterade det i södersluttningen mot den gamla trädgårdsmuren. Då var det fortfarande hästhage där och trädet skymdes av höga brännässlor och växte sakta under de första åren. Det blommade ibland men bar aldrig frukt.

När vi sedan återskapade trädgårdsanläggningen hamnade aprikosträdet innanför växthuset vi byggde vid muren.
Trädgårdsmästaren Anders gav trädet den bästa omvårdnaden så det blev stort och bredde ut sig under de kommande åren.

Under soliga dagar tidigt på våren, när det fortfarande blåser kalla vindar ute är det högsommartemperaturer i växthuset.
Det är då, någon gång i mars som aprikosträdet är översållat med små skira blommor och det doftar ljuvligt i hela växthuset.

Finns det insekter som pollinerar kan det bli en fin skörd under sommaren.

För några år sedan var trädet fullt av frukter och jag såg framemot att kunna skörda egna aprikoser. Men varje gång jag kom dit var de mogna frukterna borta. Jag tyckte det var inte likt Anders att ta hela skörden, tills jag en tidig morgon upptäckte tjuven.
En liten ekorre kom springande med en aprikos mellan framtassarna…

Nu är trädet i full blom igen och vi hoppas på en riklig skörd i sommar så att vi kan njuta av egna solmogna aprikoser.

Den som planterar ett träd har inte levt förgäves (kinesisk ordspråk)